Sitter med en kaka schweizernöt och lyssnar på Alice In chains unplugged skiva. Ni som inte har den, köp och lyssna.

Dagen har gått förbi utan några problem. Satte Martina i karantän i sovrummet där hon har fått sitta i stort sett hela dagen. Hon har gått fram och tillbaka från toaletten och försökt att tränga bort tankarna på att spy. Det har gått bra enligt henne själv, personligen tycker jag att det är korkat att inte gå upp och spy om man nu känner att man måste det. Men har man en fobi så har man. Vet inte riktigt hur man ska ta itu med den heller, kan kanske ropa in henne till toaletten för att kolla på när jag spyr någon gång, i rent botningssyfte såklart.

Jag och Livia var för övrigt ute på en promenad idag, gick ner till affärn och handlade och på vägen hem så stannade vi till i parken för att leka lite. De sedvanliga grupperingarna var redan där, lattemammor vid gungorna och lattepapporna vid klätterställningarna. Jag och Livia stod mest och kollade på alla och gick omkring i bakgrunden då en snorig kille går förbi och tittar på Livia, hon tittar tillbaka och fortsätter gå omkring. Killen spinger iväg och Livia staplar efter, sen går allt snabbt. Killen springer fram och puttar omkull Livia, vafan! Ser mig själv örfila ungen framför alla föräldrar. Den fula ungens mamma spriger fram och tar tag i sin son och undrar vad han gjorde, ja vafan tror du tänker jag. Lyfter upp Livia som inte vet vad som hänt utan bara tittar runt sig som om det inte har hängt något alls. Mamman säger åt sin son V att säga förlåt, han säger det samtidigt som mamman håller koll på hans snoriga syster som hon håller i famnen. "Hur gammal är hon?" frågar mamman efter en viss krystad tystnad, "ett år" svarar jag och hon säger, "jaha, lika gammal som min dårå", tittar ner på hennes dotter I som slickar i sig sitt snor. Hon säger sen att hon inte kan gå ännu, inte så konstigt om hennes bror går omkring och puttar ner folk tänker jag samtidigt som jag artigt säger hejdå och att det inte var någon fara med Livia. Hon grät ju inte ens. Vi går hem, stannar på vägen och tittar på i stort sett allt. Väl i hallen så tippar Livia framåt och slår i pannan i väggen, det går bra nu! Lite gråt och en liten bula senare är allt bra igen. undrar vad som händer imorgon?