Natten har varit ett helvete. Trodde inte att det skulle vara så farligt då det väl kom, jag menar, hon kräks, jag torkar upp, tröstar och sen är det bara att börja om igen. Som att tvätta håret två gånger på rad. Det jag inte hade tänkt på var lukten, den där fräna lukten av magsyra och gammal mat, som då man druckit för mycket och inte kan hålla tillbaka kebabtallriken.

Natten börjar i alla fall strax efter tolv då Livia vaknar och gnäller till lite, efter att ha turats om att gå upp och vagga henne till sömns så börjar hon kräkas i sin säng, båda stormar upp och jag tar hand om sängen medan Martina tar hand om en lite smått kladdig Livia, som trots att hon fått upp vad som verkar vara hela middagen ler som vanligt. En ny pyjamas senare så händer samma sak, men på min arm istället, inser att det kommer hålla i sig hela natten och eftersom Martina har emetofobi (spyfobi) så blir det jag som bädar med handdukar på soffan och lägger mig där med Livia. Martina har under tiden (i sin nojighet) bytt lakan, öppnat fönstret i sovrummet så att det är iskallt, svalt vitpeppar så att hon själv inte ska bli magsjuk och gått upp titt som tätt för att kolla om vi behöver något. Jag säger åt henne att gå och lägga sig, hon gör det och somnar en och en halv timme efter att jag och Livia har däckat i soffan.

Martina har under dagen tvättat ca 10 maskiner tvätt, det blir mycket att tvätta då barn spyr. Livia är sitt vanliga söta och vi får se om det blir en repris inatt. Ska försöka att ge henne lite middag senare, om hon håller det nere så borde det inte vara några problem, peppar peppar.